Kulturen förenar. Vi tog vår utgångspunkt i poeten Maualana Rumi. Han föddes 1207 i nuvarande Tadzjikistan, flyttade som ettåring med sin familj till Samarkand i Uzbekistan, begav sig västerut när mongolerna kom, och hamnade så småningom i Konya i nuvarande Turkiet. Han var en flykting skrev sina dikter på persiska, men levde senare dela av sitt liv i nuvarande Turkiet. Maulana Rumi tillhör många länder, ja hela världen. Många deltagare i samtalet den 26 februari kände till Maulana Rumi och hans
Foto: Erik Lindberg
diktning. Flera hade bott i närheten av Konya eller varit där.
”Lyssna till vassflöjten när den berättar/
hur den förtäljer om ensamhetens kval:/
Alltsedan jag blev avskuren och skild från vassriket/har min klagan väckt sorg i mannen och kvinnan.
Vi talade om att dikten kan uttryck vad många människor känner – oavsett varifrån de kommer. Rumi skriver om ensamhet. Det kan vara flyktingens ensamhet, det kan vara ensamheten hos den som flyttar till ett annat land.
Tankarna om ensamhet ledde också fram till ansvaret för varandra. Vi talade bland annat om ansvaret för gamla föräldrar. Flera av oss berättade om hur vi hade tagit hand om föräldrar när de hade blivit äldre.
Flera hade sett Rumis grav i Konya. Vi kom in på begravningsseder i olika länder. Det är viktigt att hedra de döda. I Sverige säger man vid en begravning ”Av jord är du kommen till jord skall du åter varda”. I Mellanöstern och angränsande länder säger man ”Från jord till jord”. Det är samma sak. Även här förenar kulturen.